Jag vet inte riktigt när värkarna började komma, men kanske vid sjutiden på kvällen. Vid tolv på natten kom de ofta och kändes rätt rejält så då började jag kolla på klockan och det var cirka 5-6 minuter mellan värkarna. Eftersom jag haft förvärkar natten innan så var jag långtifrån säker på att det faktiskt var på gång. Vid klockan två däremot kände jag att nu måste det vara på riktigt eftersom de varit regelbunda så pass länge och jag ville inte chansa för mycket, man vet ju inte hur fort det kan gå med barn nummer två. Så då väcker jag Alex och ringer sedan till mormor som får komma över och vara barnvakt åt Alfons. Så fort hon kommer så åker vi in till förlossningen.
Jag är öppen cirka fem centimeter när jag kommer in. Jag tar ett bad på förlossningen vilket är jätteskönt och värkarna är extremt hanterbara. Vad skönt tänker jag först! Men är orolig för att det känns som om värkarna kommer glesare. Jag tar och går lite fram och tillbaka i korridoren för att sätta fart på det igen och värkarna är fortfarande helt hanterbara. Jag får rätt ont i ryggen av att gå så efter ett tag går jag tillbaka till rummet och sätter mig i sackosäcken. Värkarna kommer då så glest att jag till och med lyckas somna. Vid halv åtta känner barnmorskan hur mycket öppen jag är och deprimerande nog är jag bara öppen 5-6 cm. Vi bestämmer att hon ska ta hål på hinnorna om det inte sätter fart innan nio.
Strax efter nio känner hon på mig igen och eftersom jag inte öppnat mig nåt mer tar hon hål på fosterhinnan. Det händer tyvärr inte så mycket mer efter det även om jag känner värkarna lite mer nu. Men fortfarande så pass att jag klarar mig utan smärtlindring och inte tätare än fem minuter. Klockan tio i elva är jag endast öppen 6-7 cm men hon känner att bebisen sjunkit en hel del. Nu tar jag lustgas. Jag har precis haft min första (om än milda) krystvärk. Hon petar lite mer därnere för att det ska starta mer och efter bara tio minuter är jag fullt öppen och får börja krysta. Jag hade bestämt mig innan för att jag ville ha epidural och hon hade förberett tidigare med nål i armen men nu när jag nämner det skrattar hon bara och säger att det är försent. Jag bryter ihop och minns hur hemskt jag tyckte det var när jag födde Alfons utan smärtlindring och krystade i evigheter. Jag vägrar dock ge upp lustgasen denna gång och efter en kompromiss får jag ta ett andetag i masken innan varje krystvärk. Vid en krystvärk "fastnar" huvudet halvvägs ut och det gör ont som satan. Då får jag ta lustgas mellan värkarna så jag ska palla smärtan. Efter två krystvärkar till är han ute helt. Klockan är nu fem i halv tolv. Först gråter jag av glädje för att smärtan är över och sedan gråter jag av lycka för att ha fått ett till underbart barn. Det är verkligen obeskrivligt den lyckan man känner första gången man får se sitt barn. Den bästa känslan i hela världen.

Mina sammandragningar igår kväll gick över till mindre trevliga förvärkar. Jag har med andra ord sovit jättedåligt inatt men kunde som tur var sova på förmiddagen då förvärkarna nästan helt gått över. Jag hade så många värkar inatt och tätt så jag trodde vi skulle få åka in till förlossningen, men tyvärr blev det inte så. Hoppas att vi får en bebis idag eller imorrn bitti istället. Jag gick ju med förvärkar en vecka innan Alfons behagade komma ut, jag hoppas verkligen inte det blir så denna gång. Jag tror inte ens jag pallar att gå omkring och ha så ont så länge denna gång. Som tur var brukar de vara snälla på förmiddagarna iallafall, då man kan få vila lite från smärtan. Snälla snälla lilla bebis, kom ut!

Snart borde han/hon komma ut. Jag har fått en liten känsla av att han/hon vill komma ut på fredag, får se om det stämmer...

Har en hel del sammandragningar men det behöver tyvärr inte betyda att det snart är på gång. Sammandragningar har jag ju haft väldigt mycket av under i princip hela graviditeten och trots att de är täta, många och känns en hel del nu så kan det ju tyvärr dröja "länge" än. Det blir nog inte lätt att sova inatt tyvärr men jag hoppas de lägger sig snart. Jag hade tänkt att lägga mig för över en timme sen men det finns knappt någon idé att försöka sova.

Alfons har fortfarande lite feber men utslagen som kanske inte alls är relaterade till att han mår dåligt är iallafall bättre. Han har varit väldigt sliten idag men har stundvis varit väldigt pigg och busat.

Jaha, då har man officiellt gått över tiden. Visserligen bara en dag ännu men ändå. Jag är ju dock inte chockad, jag visste att jag skulle gå över tiden, frågan är bara hur mycket. Idag kommer det iallafall ingen bebis tyvärr. Jag är jättetrött nu hela tiden, det är väl kroppens sätt att säga till att det är dags att vila inför förlossningen. Bebben mår bra iallafall och ligger och trycker på de mest obehagliga sätt, men jag får relativt bra sömn på nätterna iallafall.

Igår kväll hade vi besök och helt plötsligt börjar jag känna mig jättedålig. Jag börjar må illa och känner verkligen hur färgen försvinner från ansiktet. Som tur är försvann det efter jag hade vilat ett tag. Jag trodde verkligen att jag skulle spy, så illa mådde jag. Efter jag vilat ett tag blev jag jättehungrig och åt hur mycket som helst. Jag vet inte om illamåendet berodde på väldig hunger eftersom jag ätit dåligt igår eller om bebben låg och tryckte på någon nerv eller nåt.

Idag är bebben beräknad att komma men det verkar inte som det kommer någon bebis idag tyvärr. Jag mår riktigt bra idag och har inte alls särskilt mycket sammandragningar. Sen mår jag ofta bättre på helgerna också eftersom jag inte behöver ta hand om Alfons själv och slipper sitta på hans lekmatta och så, så mycket. Jag testade hur vig jag var igår och nog är jag rätt vig allt trots att jag är höggravid. Har ju suttit skräddare under hela graviditeten eftersom jag inte haft mycket annat val, det är enda sättet jag kunnat sitta på stundvis (trots foglossning vilket är jättemysko). Bebben ligger väldigt långt ner vilket är ett tecken på att han/hon är redo att komma ut och det gör att magen stundvis upplevs mindre nu förrutom att den är otroligt tung.

Nu har väntan bara börjat. Fast så fort det känns som om det kanske börjar närma sig får jag lite smått panik. Det kändes lättare när man väntade Alfons, då visste man ju inte vad man hade att vänta sig. Nu vet jag precis hur hemsk förlossningen är och det är ju definitivt inget jag ser fram emot. Men denna gång blir det definitivt epidural.  Däremot ser jag SÅ fram emot att få träffa bebben, jag vill att han ska komma NU! Ska bli så spännande att se vad det är för en liten krabat, hur han/hon ser ut, vad det är för kön och jag ser verkligen fram emot att få lära känna bebben.

Vi bestämde för länge sedan vad bebben skulle heta om det blev en tjej, killnamn har vi haft lite svårare att komma överens om. Men jag tror jag har lyckats övertyga Alex om det namn jag gillar bäst. När vi väntade Alfons hade vi två flicknamn och två killnamn att välja mellan på BB men denna gång har vi begränsat oss lite mer. Killnamn har vi dock nåt reservnamn på också. (Utifall Alex ångrar sig.) Men namnen håller vi ännu lite hemliga. ;-)

Jag sitter här i soffan och har värmevallningar. Svettas nåt kopiöst. Det gjorde jag igår kväll också när jag lade mig. Det är verkligen inte lång tid kvar till bebben kommer nu. Ska gå och ta en dusch och sedan lägga mig. Är helt färdig mest hela tiden nuförtiden. Inte konstigt kanske med tanke på att bebben nog väger över tre kilo och ligger och trycker nedåt som bara attans. Jag äter sjukt mycket nu också. För några månader sedan fick man ju knappt i sig någonting men nu känner man sig nästan bottenlös. Jag har ju gått upp mindre i vikt än jag gjorde med Alfons så jag kan gott trycka i mig nu. ;-)

Igår åkte jag och Alfons ut till sommarstugan medans Alex åkte på bröllop i Stockholm. Moa och moster var också där så Alfons och Moa har busat en massa. Det var ju riktigt fint väder igår också så de har badat, både i Mälaren och i pool på tomten.

Jag har äntligen börjat boa. Jag började igår med att gå igenom kylen och skafferiet och slängde allt där bäst före datumet gått ut. Idag har jag också städat en del. Jag orkar dock inte så mycket åt gången. Idag har det varit så varmt också så jag har varit helt färdig. Jag känner mig lite stressad över att det är så lite tid kvar. Jag har ju inte kunnat boa så mycket eller fixa iordning tidigare eftersom vi inte bott hemma så länge. Det var bara för några dagar sedan som jag tvättade upp lillens kläder. Jag känner mig verkligen inte redo än, fatän det bara är en vecka kvar till BF (beräknat förlossningsdatum). Vilken skillnad mot när jag var gravid med Alfons, då var allt klart och jag var redo en månad innan förlossningen. Men jag ska se till att få allt jag vill få gjort innan bebben kommer i början på nästa vecka. Jag har redan förberett Alex på att jag kommer vara lite jobbig, jag kan ju inte direkt lyfta något så han måste göra en hel del men det får han stå ut med. ;-) Hade helst velat haft tvättstugan klar också men det vet jag att den inte kommer hinna bli tyvärr. Så om bebben bara kan vänta några dagar till så ska jag nog vara redo för honom/henne. Men jag kommer nog få gå och bara vänta och vänta på bebben, gissar på att han/hon kommer komma en bit efter BF.

Nu är det bara två veckor kvar tills bebisen är beräknad att ploppa ut. Och det känns verkligen att det är dags när som helst. Igår efter Alfons hade lagt sig beställde jag och Alex pizza och en stund innan han kom hem tänkte jag gå och hämta bestick men jag stötte på ett litet problem. Jag låg ner i soffan och vilade och kom inte upp. Jag skrattade och kände mig verkligen som en strandad val och som tur var kom Alex hem då och kunde hjälpa mig upp. Jag hade självklart klarat av att ta mig upp själv men inte utan en hel del smärta och det hade tagit ett tag. Förrutom att jag har rätt svårt att röra mig utan att känna mig stor och klumpig och vankar en hel del när jag går så mår jag rätt bra. Jag har dock börjat få riktigt ont i ryggen och höfterna och sover jättedåligt på nätterna p.g.a. det men det hör väl till när det är så kort tid kvar. Jag längtar verkligen efter den lilla, men jag längtar inte alls till förlossningen. ;-)

Idag var jag till barnmorskan. Allt såg bra ut och var som vanligt. Lillens hjärtljud var dock något högre än annars men stackarn hade hicka så det berodde nog på det. Jag mår bra men det känns att det börjar närma sig. Det är tungt och jag är konstant kissnödig. Han (eller hon) har ju hela tiden legat långt ner men nu känns det som han ska pluppa ut ibland, och trycket på urinblåsan kan vara rätt smärtsamt stundvis. Han låg fortfarande med huvudet neråt, baken på vänstersidan av min mage och fötterna på högersidan. Jag har hittills gått upp 10 kilo vilket är mindre än med Alfons, tror jag lade på mig en hel del mer vätska då.

Enligt Babycenter väger bebisen nu runt 2,8 kilo och är närmare 49 cm lång.

Jag beklagar de extremt dåliga bilderna, ska ta bättre sen och lägga ut. Här är iallafall magen i vecka 31+6. Ser ju rätt nätt ut på bilderna, magen ser inte alls så farligt stor ut som den känns i verkligheten. Om i undrar så har magen INTE sjunkit, den har sett ut så hela tiden, bebben ligger helt enkelt väldigt långt ner.

Usch, jag har börjat fått såna sammandragningar. Det känns inte ett dugg bra. På dagarna är de helt okej, få och känns knappt men på eftermiddagarna och kvällarna är de många, känns en hel del och är täta. De gör inte ont men känns en hel del, och jag måste stanna upp och ta det lugnt. Jag pratade nyss med en barnmorska på läkarmottagningen och hon trodde inte det skulle vara någon fara men att jag skulle kontakta förlossningen om det blev värre. Jag ska försöka ta det extremt lugnt idag och se om det blir bättre. Jag var ju till barnmorskan förra veckan och då hade jag också en del sammandragningar men mycket mindre och lättare än nu. Jag tog urinprov då också och hade inga bakterier i det så det beror iallafall inte på det. Kanske stressar jag upp mig utan att veta om det, jag tycker annars inte jag gör något som borde orsaka såna sammandragningar. Blev iallafall lite lugnad av samtalet nyss och blir det inge bättre får vi väl åka in och kolla för säkerhetsskull. Men nu ska jag fokusera på att allt är bra med bebben, vill inte stressa upp mig för att jag är så orolig. Men att föda i vecka 29 är ju inte direkt ett drömscenario.

Jag vill ha tillbaka min kropp! Jag känner mig otymplig, har ont och känner mig tjock. Inatt drömde jag en äcklig dröm. Jag drömde att bebisen putade ut på ett ställe med nästan en decimeter, och jag drömde att min kropp sprack upp från fötter till armhåla med flera centimeter så det inte var nån hud där. Svinläskigt! Jag tror jag drömde så eftersom jag hade så ont inatt av allt gående igår på Parken Zoo och bebisen var väldigt livlig inatt också. Han (eller hon) börjar bli mer livlig på nätterna vilket gör att jag sover allt sämre, tidigare har han varit mest vaken på morgnar och kvällar men det börjar tyvärr ändra sig. Jag längtar verkligen efter denna lilla plutt och jag är trött på att vara gravid. Det positiva är ju att det iallafall är mindre än tre månader kvar nu, det negativa är att det nästan är tre månader kvar. Suck! Jaja, det är bara att härda ut, det är ju inte så man har något val. Men åh, vad jag vill träffa denna lilla människa som växer i en, jag längtar så...

Idag har jag varit till MVC (mödravårdcentralen) och kollat till bebben i magen. Allt såg bra ut. Hjärtljudet var 140-150 och bebisen låg precis på snittkurvan i storlek. Mitt blodvärde och blodsockervärde var bra också.

En jämförelse mellan magen när jag var gravid med Alfons och nu. Hittade inga bilder på exakt samma vecka men man ser ju att jag är lite större nu.

Såhär ser magen ut nu när jag är i vecka 23. Det går ju inte att ta miste på att jag är gravid iallafall. ;-) Ibland undrar jag hur stor den ska bli, jag menar jag har ju faktiskt fyra månader kvar, men den kan ju avstanna i storlektakt också. Ska försöka hitta nån bild när jag var gravid med Alfons och jämföra storlek, men jag är ju helt klart större nu. Bebisen väger nu cirka ett halvt kilo och är nästan 30 cm lång.

Allt såg bra ut på ultraljudet och det var "bara" en. Skönt att veta att allt är bra med lillknoddisen. Längtar så tills jag får se honom/henne. Kan det inte bli augusti snart. 21 augusti är knodden beräknad att titta ut, men eftersom jag gick över 8 dagar med Alfons går jag säkert över en del denna gång också.

Såhär ser jag ut nu när jag är 17 veckor gången (idag). Magen är som ni ser rätt stor för tiden och det gör att jag känner mig väldigt gravid. Denna graviditet är ganska annorlunda än förra men jag tror ändå att jag väntar en kille (om det är bara är en). Största krämpan hittills är helt klart foglossning, jag är också väldigt trött och har svårt att ta mig för att göra saker. Hoppas dock att allt blir lite bättre när solen och våren kommer. Nästa vecka ska jag försöka cykla så då borde foglossningen kännas lättare. Om bara drygt en halv vecka är det ultraljud och det ser jag SÅ fram emot.

Haha tittar man på magen kan man ju lätt tro att jag är längre gången än i vecka 11+4. Vi brukar skämta lite om att det är flera, men jag skulle ju långtifrån bli shockad om det faktiskt var så.

Jag har mått så fruktansvärt dåligt idag. Jag har så himla ont i magen och är så sjukt trött. Är det verkligen meningen att man ska ha så här ont? Jag kan inte minnas att jag hade såhär ont med Alfons men jag vet att jag hade ont i magen då också. Mina höfter gör brutalt ont också och jag har riktigt svårt att gå med Alfons till förskolan. Jag längtar verkligen till snön försvinner, då blir det nog mycket lättare. Och illamåendet borde börja försvinna snart också. Skullke bara vilja gå och lägga mig och sova i en hel vecka och sedan vakna upp och må mycket bättre. Jag har sagt till Alex att om jag mår lika dåligt imorgon så får han vara hemma från jobbet, jag pallar inte att må såhär en dag till och bli tvungen att anstränga mig till max för att orka med. Det värsta är att jag har så svårt att säga till, och på honom låter det som om det är jättekomplicerat att vara hemma från jobbet. Jag kan ju inte rå för hur jag mår, en dag kan jag palla att anstänga mig för att orka med Alfons men flera dagar går inte, min kropp säger ifrån. Mår jag lika dåligt imorrn ska jag minsann stå på mig. Hoppas jag...

Jag är gravid! Nästa lilla busunge förväntas komma runt den 20 augusti. Jag är enbart 11 veckor gången men det har redan börjat synats en hel del. Det blir väl ofta så andra gången, speciellt om det inte är så långt emellan barnen. Jag har mått rätt dåligt men börjar må mycket bättre. Mår inte illa så ofta längre men är brutalt trött hela tiden dock. Jag har verkligen ingen energi för nånting. Längtar verkligen till orken kommer tillbaka, nu får man ju ingenting gjort. Jag har redan börjat få rätt ont i ryggen också, ser verkligen framemot fortsättning på det :-(. Men men vissa gillar att vara gravida och vissa gillar det inte, jag tillhör det senare, men ska inte klaga det hade kunnat vara mycket värre. Och det kommer ju nånting extremt fantastiskt av det hela. ;-)

För er som undrar så var det planerat. Vi började försöka direkt efter jag reparerat mig från ögonoperationen. Det tog tre månader, så vi hade väldig tur. Skönt också med ett till augusti-barn, det blir ju väldigt lätt med att ärva kläder och vi vet ju vad vi har att vänta oss.