Tusen gånger starkare
Jag håller på och läser boken "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström. Den är hur bra som helst. Det är en ungdomsbok men vi ska läsa den i genuspedagogik-kursen. Till alla som tycker vi lever jämställt, till alla som inte tycker vi lever jämställt och är intresserad av genus och könsroller, till alla ungdomar, till alla lärare och till alla ungdomsföräldrar vill jag bara säga en sak: LÄS DEN!
För ett år sedan
Eftersom jag började blogga efter Alfons blev till har jag nog aldrig skrivit hur det gick till när han kom.
Han blev passade nog till på våran smekmånad till Venezuela i början på november 2007. Vi hade tur och hade inte försökt skaffa barn så länge. Jag känner ofta av när jag har ägglossning och kände att jag hade det den dagen (vi vet exakt vilken dag han blev till p.g.a. det) och vi hoppades att jag skulle bli med barn då. Dagen efter åkte vi på en utflykt ut till en "kaktusöken" och när vi gick i "kaktusskogen" svimmade jag. Reseledarna sa att det var ovanligt och undrade om det kunde vara så att jag var med barn. Jag och Alex log mot varandra och hoppades att det var så. Om det var därför jag svimmade eller inte vet jag inte, ganska liten sannorlikhet med tanke på att jag bara varit gravid en dag, mer sannorlikt att jag druckit dåligt med vatten men hoppet väcktes definitivt inom oss. Tyvärr blev vi tvungna att vänta två veckor innan vi kunde ta graviditetstest men när jag väl kunde det visade det positivt och det var underbart.
Han var beräknad till den 27 juli och den dagen började jag få riktiga förvärkar. Fyra dagar innan han föddes hade jag fyra minuter mellan värkarna och åkte in till förlossningen. De konstaterade att det inte var dags än, jag var bara öppen 2-3 cm. De gav mig tre tabletter (en smärtstillande, en sömntablett och en som skulle stänga av värkarna) så jag skulle få sova den natten och både de och vi trodde jag skulle komma tillbaka nästa dag. Den natten sov jag bra, hade haft mycket värkar nätterna innan så det var skönt att få vila ut, hade jag födit dagen efter hade jag haft mycket mer kraft än jag nu hade. Dagen efter hade jag lite värkar på dagen men en hel del på kvällen och natten men inte tillräckligt för att det skulle vara dags och så fortsatte det ända tills natten mellan den 3:e och 4:e augusti. Värkarna började komma oftare och oftare men eftersom jag hade haft mycket och täta värkar de senaste nätterna avvaktade vi med hur vi skulle göra. Som vanligt låg jag och kved i sovrummet och sade till Alex att det kanske var dags. Vi avvaktade en timma, vi ville inte åka in i onödan, men värkarna blev bara tätare och var mer regelbundna än "normalt" så vi åkte in vid ett-två på natten.
Sköterskan som mötte mig på akuten verkade inte tro att det var dags för mig att föda, och jag hörde hur hon sade till Alex när jag var på toa hur vanligt det var att förstföderskor kom in för tidigt och fick åka hem och jag kan lugnt påstå att jag blev irriterad. Nu var det dags, jag hade gått evigheter med kraftiga förvärkar och hade varit öppen några centimeter för fyra dagar sedan, jag pallade inte att vänta mer. Och jag VISSTE att nu var det dags. Tji fick hon när hon undersökte mig och förvånat sade att jag var öppen 5-6 cm. Jag fick syrgas efter ett tag och jag hade nog lugnt kunnat haft den starkare men den funkade lite. Vid klockan sex började jag få krystvärkar och diskuterade epidural med sköterskan och ville ha lite råd, men hon var så velig och verkade inte vara så positiv till det så det blev aldrig att jag tog det trots att jag tänkt det innan.
Klockan sju var det skiftbyte och jag fick en annan undersköterska och barnmorska. Efter det började jag krysta ordentligt och de tyckte lustgasen gjorde att jag krystade sämre och frågade om jag kunde tänka mig att ta bort den. Ja, vad hade jag för annat val!? Jag krystade några timmar och hade inte mycket krafter i kroppen men tillslut kom han ut. De väntade in i det längsta med att klippa hål så vattnet skulle gå men när de väl gjorde det gick det rätt fort. Så fort han kom upp på mitt bröst och jag fick se honom började jag gråta. Han var det finaste jag sett i hela mitt liv och jag var så himla glad. Att änltligen få se honom efter all väntan var helt otrolig. Tyvärr innebär ju inte att få ut barnet är slutet på förlossningen. Att få ut moderkakan gick lätt och smärtfritt men eftersom jag blev klippt skulle jag ju sys igen och det var inte skönt trots bedövning. Jag hade två tankar direkt när han kom ut: den första att jag var så otroligt tacksam och glad att ha fått honom och den andra att nästa gång blir det kejsarsnitt. ;-) (Nu har jag självklart ändrat mig om det)
Jag kände hela tiden på mig under hela graviditeten att jag trodde vi skulle få en pojke och namnet var ett av de två främsta förslag på pojknamn vi haft. Han passar så bra att heta det, vår lilla gosiga busunge. Tänk att det var ett helt år sedan han kom! Jag älskade honom från första sekund och kärleken har bara växt sig starkare. Jag kan fortfarande gråta av lycka ibland när jag ser honom. Min underbara Alfons!
Han blev passade nog till på våran smekmånad till Venezuela i början på november 2007. Vi hade tur och hade inte försökt skaffa barn så länge. Jag känner ofta av när jag har ägglossning och kände att jag hade det den dagen (vi vet exakt vilken dag han blev till p.g.a. det) och vi hoppades att jag skulle bli med barn då. Dagen efter åkte vi på en utflykt ut till en "kaktusöken" och när vi gick i "kaktusskogen" svimmade jag. Reseledarna sa att det var ovanligt och undrade om det kunde vara så att jag var med barn. Jag och Alex log mot varandra och hoppades att det var så. Om det var därför jag svimmade eller inte vet jag inte, ganska liten sannorlikhet med tanke på att jag bara varit gravid en dag, mer sannorlikt att jag druckit dåligt med vatten men hoppet väcktes definitivt inom oss. Tyvärr blev vi tvungna att vänta två veckor innan vi kunde ta graviditetstest men när jag väl kunde det visade det positivt och det var underbart.
Han var beräknad till den 27 juli och den dagen började jag få riktiga förvärkar. Fyra dagar innan han föddes hade jag fyra minuter mellan värkarna och åkte in till förlossningen. De konstaterade att det inte var dags än, jag var bara öppen 2-3 cm. De gav mig tre tabletter (en smärtstillande, en sömntablett och en som skulle stänga av värkarna) så jag skulle få sova den natten och både de och vi trodde jag skulle komma tillbaka nästa dag. Den natten sov jag bra, hade haft mycket värkar nätterna innan så det var skönt att få vila ut, hade jag födit dagen efter hade jag haft mycket mer kraft än jag nu hade. Dagen efter hade jag lite värkar på dagen men en hel del på kvällen och natten men inte tillräckligt för att det skulle vara dags och så fortsatte det ända tills natten mellan den 3:e och 4:e augusti. Värkarna började komma oftare och oftare men eftersom jag hade haft mycket och täta värkar de senaste nätterna avvaktade vi med hur vi skulle göra. Som vanligt låg jag och kved i sovrummet och sade till Alex att det kanske var dags. Vi avvaktade en timma, vi ville inte åka in i onödan, men värkarna blev bara tätare och var mer regelbundna än "normalt" så vi åkte in vid ett-två på natten.
Sköterskan som mötte mig på akuten verkade inte tro att det var dags för mig att föda, och jag hörde hur hon sade till Alex när jag var på toa hur vanligt det var att förstföderskor kom in för tidigt och fick åka hem och jag kan lugnt påstå att jag blev irriterad. Nu var det dags, jag hade gått evigheter med kraftiga förvärkar och hade varit öppen några centimeter för fyra dagar sedan, jag pallade inte att vänta mer. Och jag VISSTE att nu var det dags. Tji fick hon när hon undersökte mig och förvånat sade att jag var öppen 5-6 cm. Jag fick syrgas efter ett tag och jag hade nog lugnt kunnat haft den starkare men den funkade lite. Vid klockan sex började jag få krystvärkar och diskuterade epidural med sköterskan och ville ha lite råd, men hon var så velig och verkade inte vara så positiv till det så det blev aldrig att jag tog det trots att jag tänkt det innan.
Klockan sju var det skiftbyte och jag fick en annan undersköterska och barnmorska. Efter det började jag krysta ordentligt och de tyckte lustgasen gjorde att jag krystade sämre och frågade om jag kunde tänka mig att ta bort den. Ja, vad hade jag för annat val!? Jag krystade några timmar och hade inte mycket krafter i kroppen men tillslut kom han ut. De väntade in i det längsta med att klippa hål så vattnet skulle gå men när de väl gjorde det gick det rätt fort. Så fort han kom upp på mitt bröst och jag fick se honom började jag gråta. Han var det finaste jag sett i hela mitt liv och jag var så himla glad. Att änltligen få se honom efter all väntan var helt otrolig. Tyvärr innebär ju inte att få ut barnet är slutet på förlossningen. Att få ut moderkakan gick lätt och smärtfritt men eftersom jag blev klippt skulle jag ju sys igen och det var inte skönt trots bedövning. Jag hade två tankar direkt när han kom ut: den första att jag var så otroligt tacksam och glad att ha fått honom och den andra att nästa gång blir det kejsarsnitt. ;-) (Nu har jag självklart ändrat mig om det)
Jag kände hela tiden på mig under hela graviditeten att jag trodde vi skulle få en pojke och namnet var ett av de två främsta förslag på pojknamn vi haft. Han passar så bra att heta det, vår lilla gosiga busunge. Tänk att det var ett helt år sedan han kom! Jag älskade honom från första sekund och kärleken har bara växt sig starkare. Jag kan fortfarande gråta av lycka ibland när jag ser honom. Min underbara Alfons!
